Måndag den 12/7 klockan 08.00 hade vi tid på förlossningen för bedömning om igångsättning. När vi kom dit fick vi ett förlossningsrum direkt där vi kunde ha våra väskor och saker, detta rum skulle vi få behålla tills det var dags att åka upp på BB när allt var klart. De tog CTG på mig i 30 minuter och efter det så kom en läkare in och pratade med oss. Han frågade om vi fortfarande ville bli igångsatta och tala om "riskerna" vid en igångsättning, bl.a. att det kan bli utdraget på tiden och ibland ta väldigt lång tid.  Efter det undersäkte han mig och det bestämdes att jag skulle sättas igång genom att man stoppar in som en kateter (ballong) som man fyller upp med vatten i underlivet. Denna kateter drar man sedan sakta ut (man drar 1 ggr/timme tills den ramlat ut). När katetern ramlar ut är man öppen 3 cm och då tar man hål på hinnorna så att vattnet går.

När katetern var på plats uppstod en bödning, men det var ingen fara enligt läkaren som fyllde upp katetern (ballongen) med vatten. Precis när han var klar och gick ut ur rummet så kände jag som en lite "poff" i underlivet och det kom vatten. Barnmorskan fick kalla tillbaka läkaren som konstaterade att vattnet måste ha gått. Han trodde att förmodligen hade han råkat ta hål på hinnorna. Han sa att det inte spelade någon roll och att jag förmodligen bara skulle öppna mig lite snabbare. Nu var klockan 10.00.

Varje timma kom en barnmorska in och drog lite i katertern så att den flyttade sig lite utåt. Jag kände ingenting. Man brukar ofta känna som lite förvärkar men jag kände absolut ingenting. När klockan var 13.00 och det åter var dags för att dra, ramlade katetern ut.... det visade sig då att den var trasig. Läkaren kallades på plats igen och undersökte mig. Det var alltså inte hinnorna som han hade petat hål på när han stoppade in katetern utan katetern som hade gått sönder förmodligen för att han pumpat in lite för mycket vatten i själva ballongen. Då var det bara att börja om igen då. Detta tyckte jag kändes lite jobbigt. Kändes ungefär som att vi missade 3 timmar, att vi varit där i onödan. Samma procedur gjordes om igen och denna gång kollade man noga att katetern var hel efter att man stoppat in den. Nu var klockan 14.00 och nu skulle den åter igen sträckas varje timma. Denna gång kände jag att det var något på gång. Jag hade små sammandragningar som även syntes på CTG-kurvan. De var inte så farliga men blev starkare och starkare ju längre tiden gick. När klockan var vid 19-tiden valde jag att sätta på mig TENS-apparaten. Denna hjälpte otroligt bra.... och jag andades mig igenom varje sammandragning. Varje gång man skulle dra lite i katetern hoppades vi att den skulle ramla ut så att vi visste att jag var öppen 3 cm, men det ville sig inte. När klockan var 22.00 kom en läkare in och pratade med oss. Hon tyckte att om inte katetern hade ramlat ut före midnatt skulle vi avbryta försöket för att vi skulle få sova och sedan fortsätta imrogon. Hon tyckte det var bättre att vi var utvilade innan det satte igång ordentligt istället för att jag skulle ligga hela natten med sammandragningar och sen kanske det skulle sätta igång på riktigt nästa förmiddag och då skulle jag vara helt slut för att jag inte hade sovit något. Vi bestämde oss för att avbryta klockan 00.00 och då var jag bara öppen 1,5 cm....

Vi fick ett jättefint rum att sov i, men dubbelsäng och allt.... Pether somnade direkt men jag hade svårt att somna. Hade fått 2 alvedon och bricanyl för att sammandragningarna skulle upphöra. Jag kände ingenting men kunde ändå inte sova. När klockan var 02.15 rinde vi på sköterskan och berättade att jag inte kunde sova. Hon ville ge mig lite morfin men det ville inte jag, men till slut blev det en spruta i benet med lite morfin. Den gjorde susen!!!! Jag hade tydligen surrat lite om helt osammanhängande saker innan jag somnade in ordentligt (har Pether berättat). På morgonen vaknade vi klockan 07.30. Jag klev upp på toaletten men orkade inte vara uppe, kände mig helt ur. Vi fick komma tillbaka till rummet vi haft dagen före, och fick frukost. Jag orkade inte äta ville bara sova. Det kändes som att jag var jätte full. Det var tydligen morfinet som fortfarande var kvar i kroppen. Jag surrade en massa skit med alla som kom in innan jag somnade.

När klockan  var 11.00 kom en läkare in för att sätta in en ny kateter som skulle sätta igång allt igen. När han undersökte mig upptäkte han att jag var öppen 4,5 cm och att det bara var att ta hål på hinnorna, och det gjorde han. Sen sattes värkstimulerande dropp. Vid 12.00 kom värkarna tillbaka, men denna gång var det mer på riktigt. De kändes kraftigare. I början andades jag mig igenom dem. Vi var mycket uppe och gick. Efter ett tag tog jag på TENS-apparaten och gick omkring med denna. Jag hade bestämt mig för att jag ville ha en tidig epidural (ryggmärgsbedövning) och när klckan var 13.00 så kunde jag inte längre vara uppe utan gick och la mig i sängen. Barnmorskan frågade om jag ville testa lustgasen. Jag var lite osäker men testade iallafall.... Detta blev min bästa vän!!!! Jag tog mig igenom värk efter värk och det var en sån otrolig upplevelse. Även fast det gjort otroligt ont så lyckades man ta sig igenom detta. Jag sa till Pether flera gånger att det var en sån otrolig upplevelse, att det var synd att han inte fick känna denna känsla, känslan av att klara av det. Vi hade ett otroligt bra samarbete. Han såg på CTG-apparaten när värken var på gång och då sa han till mig att andas i masken och sen såg han även när värken började avta och då sa han att jag kunde sluta. Detta var otroligt effektivt eftersom det tar ca 20 sekunder innan lustgasen börjar värka....



Efter ett tag kom barnmorskan in och frågade ifall jag ville ha epiduralen. Det ville jag inte eftersom jag ville fortsätta att känna det som jag kände. Vi höjde lustgasen lite och kämpade vidare. Senare på eftermiddagen kände jag att värkarna började bli för starka och valde att ta epiduralen. Denna gick mycket smidigt att sätta och när den var på plats så blev jag helt smärtfri... Otroligt, fast samtidigt ångrade jag mig lite eftersom jag sakande den häftiga upplevelsen. Jag passade på att äta lite och var uppe och röra på mig+ vila lite. Försökte gå på toaletten men kunde inte kissa så de fick tömma mig. Hade inte kissat på hela dagen så det fanns lite där inne.

Vid 17-tiden började det trycka ordentligt bakåt stjärten. Det gjorde ondare och ondare.... Jag fick börja med lustgasen igen.... När klockan var 18.00 bad jag att få något annat mot värken men det fanns tydligen inget mot detta. Jag undersöktes och jag var bara öppen 5,5 cm. Det kändes jobbigt. Jag trodde att jag nästan skulle vara helt öppen. Barnmorskan la mig på sidan med en kudde mellan knänen och höjde mitt värkstimulerande dropp. Mellan 18.00-18.50 var det tungt. Det gjorde så himmla ont bakåt stjärten på nått vis. Det blev ett otroligt tyck bakåt. När klockan var 18.50 och jag fick en värk så kom det att jättekonstigt läte från mig.... jag liksom stönade och sa att nu känns det annorlunda. Barnmorskan undersökte mig och berättade att jag nu var helt öppet och att krystvärkarna hade börjat komma igång. Jag förbereddes för utdrivningsfasen.

Jag började krysta ordentligt någon minut före 19.00. Barnmorskan berättade för mig hur jag skulle göra och jag fattade galoppen direkt. Det var ett otroligt tryck i dessa värkar, de gjorde förmodligen jätteont, men nu fick man iallafall jobba lite för dem. Jag frågade barnmorskan om hon trodde bäbisen skulle vara ute vid 20-tiden. Hon sa att det nog blir vid den tiden. Jag hade stenkoll på klockan och fokuserade mig på varje värk. När klockan var 19.14 frågade barnmorskan om jag ville ha barnet på bröstet när de kom ut. Jag sa ja, men undrade varför hon frågade det redan? Det var ju 45 minuter kvar. Barnmorskan sa åt mig att när hon sa till skulle jag sluta krysta även om det var mitt i en värk. Nästa värk kom och mitt i sa hon åt mig att sluta. Detta gjorde otroligt ont. Det bara brände i hela underlivet till värken släppte, och vid nästa krystvärk kom det lilla knyttet ut. Klockan var då 19.16 och jag var så förvånad att jag inte riktigt förstod vad som hade hänt. Klockan var ju bara 19.16?! Hon skulle ju inte komma förrän vid 20-tiden. Hon las på mitt bröst och skrek som bara den. Detta var en otrolig känsla. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag har klarat en förlossning... Helt otroligt. Hade jag vetat att det gått så här lätt hade jag aldrig behövt oroa mig.

                     

Nu var det bara moderkakan som skulle komma ut.... men det gjorde den inte. Barnmorskan testade att trycka på mig mage men då sprutade det bara en massa blod. Man provade att dra i navelsträngen, men den satt inte fast i moderkakan utan i hinnorna runt moderkakan och sen gick det blodkärlden från navelsträngen till moderkakan. Så det gick inte att dra i navelsträngen för då hade den bara lossnat från hinnorna. Man testade igen att trycka på magen med det kom bara ännu mer blod. Då beslutade man sig för att söva mig och låta en läkare ta ut den. Min lilla dotter inlindad i handdukar och filtar och Pether fick gå ut ur rummet, och efteråt har Pether berättat att de gick ut och satte sig och kollade på TV, medans jag fick en lätt narkos och moderkakan plockades ut. När jag vaknade var jag lite ur men mådde bra ändå. Jag hade tappat 2 liter blod och för detta fick jag blodtransfusion.

Klockan 23.30 åkte vi upp på BB för att vila ut. Vi stannade tills lördagen den 17/7, och sen åkte i hem.